annorlundaland

Jag har förunnats en sådan vacker gåva. En present som för evigt ställer livet på sin spets. Unikt. Sällsynt och en raritet. Jag har begåvats med ett barn som är så annorlunda. Vi kan gå på stan och ingen kan ana oråd. Inget syns utåt. Det är dolt. Hos allmänheten kan ingen ana vad som försiggår i våra liv. Det finns inga tecken och mänskligheten reagerar med frågor och undrande blickar. Det är när det är för mycket folk omkring dig och då kan du inte hantera situationen. Då reagerar du med utbrott och med att puffas.

Det är inte alltid lätt att förklara om vi ska gå av en spårvagn med massor av folk. Människor tittar på dig och ger mig som mamma sura blickar. Jag tittar bort och orkar inte bry mig. Låt dem titta och säga dumma kommentarer. Vi försöker undvika dessa moment i livet, men i bland måste man ju hamna i de sitserna. Det går inte alltid att kunna vara flexibel. I mitt inre regnar det då dessa situationer uppstår, men utåt sett så axlar jag en mantel av obryddhet.

Ingen kan ana vad som försiggår i mitt inre emellanåt. Stark förtvivlan. Ledsamhet. Negativa tankar och jag vill ge upp. Jag vill i bland vara en vanlig mamma med ett normalt barn. Nu är det ju inte så och jag måste bara acceptera och finna mig i min livssituation. Drömma kan jag göra, men realiteten gör sig alltid påmind. Jag drar mig tillbaka, bryter i hop ett tag, gråter och landar. Sedan kommer jag tillbaka med kraft jag måste hitta någonstans på vägen.

Valet finns inte. Det är i mitt fokus att försöka göra det bästa av läget. Det kommer dagar av nedstämdhet och dagar med flow. Det är vid det sistnämnda jag tankar bränsle och laddar. Någonstans inom mig så finns gnistan och jag kämpar. Tur är att jag är en fighter av naturen och jag ger aldrig upp.