Jag har börjat nu.
Tanken har föreslagit mig många gånger om att sätta mina tankar på pränt på en blogg. Sakta har tanken mognat och nu ska jag ge det ett försök. Nu kan jag inget om design och inte heller vet jag hur lägger in foton, o d. Alla är vi ju barn i början och min tanke är att man lär så länge man lever.
Här tänker jag skriva om hur det är att vara förälder till ett annorlunda barn. Jag har levt i NPF-land i flera år nu och jag har skaffat mig massor av kunskap om hur våra annorlunda rariteter fungerar. Dels så har jag flera vänner som har barn med samma funktionshinder och jag har lärt mig massor av många kunniga medmänniskor på flera grupper på Facebook. Parallellt med detta så har jag sökt mycket info via nätet. Det finns en en massa nyttiga och informativa sajter och det är en källa till inre kunskap.
Det är tomt i kväll, men samtidigt så njuter jag, Mannen och sonen har åkt till farfar i Sjötofta och jag är fri som fågeln. Tystnaden ekar och jag lyssnar på spotify. Tittar på dvd samtidigt. Känslan att så ovan. Ensamhet är inte mitt mest allra vanliga om man säger så. Samtidigt så njuter jag till fullo och jag känner hur batterierna sakta börjar laddas. Enskildhet är fint om den är självvald i lagom dos. Det behövs en paus i bland. Vi som familj behöver göra saker på egen hand i bland och jag känner hur det tenderar till lyckokänslor. Den här dagen är min och jag har lyckats att fånga in den till fullo.
Du mitt älskade barn: Du är så trygg med din pappa och jag har landat i känslan att ni är bortresta. Det händer sällan, Vi tre är så tajta och så lierade. Det gör gott att släppa på linan i bland. Andas lite ny luft och bara få vara Lisa. Ingen som pratar hål i ens öron. Jag kan äta när jag vill och det är inte panik om middagen serveras exakt klockan 18.00. Jag kan bara vara. Sitta och fisa om jag vill. Glo på smöriga kärleksfilmer. Jag tänker ta vara på tiden tills fredag. Mina egna dagar. Pyjamas och kravlöshet.
På fredag så kommer mitt sinn att vara så avslappnat och jag har tanakt energi. Jag får gå powerwalk i min egen takt och känna hur endorfinerna rinner till. Då blir det så skönt att få träffa dig igen älskade Lellpöjk. Då har du fått influenser av farfar och farmor och kanske får jag en extra puss av mannen i mitt liv.
Här tänker jag skriva om hur det är att vara förälder till ett annorlunda barn. Jag har levt i NPF-land i flera år nu och jag har skaffat mig massor av kunskap om hur våra annorlunda rariteter fungerar. Dels så har jag flera vänner som har barn med samma funktionshinder och jag har lärt mig massor av många kunniga medmänniskor på flera grupper på Facebook. Parallellt med detta så har jag sökt mycket info via nätet. Det finns en en massa nyttiga och informativa sajter och det är en källa till inre kunskap.
Det är tomt i kväll, men samtidigt så njuter jag, Mannen och sonen har åkt till farfar i Sjötofta och jag är fri som fågeln. Tystnaden ekar och jag lyssnar på spotify. Tittar på dvd samtidigt. Känslan att så ovan. Ensamhet är inte mitt mest allra vanliga om man säger så. Samtidigt så njuter jag till fullo och jag känner hur batterierna sakta börjar laddas. Enskildhet är fint om den är självvald i lagom dos. Det behövs en paus i bland. Vi som familj behöver göra saker på egen hand i bland och jag känner hur det tenderar till lyckokänslor. Den här dagen är min och jag har lyckats att fånga in den till fullo.
Du mitt älskade barn: Du är så trygg med din pappa och jag har landat i känslan att ni är bortresta. Det händer sällan, Vi tre är så tajta och så lierade. Det gör gott att släppa på linan i bland. Andas lite ny luft och bara få vara Lisa. Ingen som pratar hål i ens öron. Jag kan äta när jag vill och det är inte panik om middagen serveras exakt klockan 18.00. Jag kan bara vara. Sitta och fisa om jag vill. Glo på smöriga kärleksfilmer. Jag tänker ta vara på tiden tills fredag. Mina egna dagar. Pyjamas och kravlöshet.
På fredag så kommer mitt sinn att vara så avslappnat och jag har tanakt energi. Jag får gå powerwalk i min egen takt och känna hur endorfinerna rinner till. Då blir det så skönt att få träffa dig igen älskade Lellpöjk. Då har du fått influenser av farfar och farmor och kanske får jag en extra puss av mannen i mitt liv.
Uppgång och fall.
Jag har förunnats en sådan vacker gåva. En present som för evigt ställer livet på sin spets. Unikt. Sällsynt och en raritet. Jag har begåvats med ett barn som är så annorlunda. Vi kan gå på stan och ingen kan ana oråd. Inget syns utåt. Det är dolt. Hos allmänheten kan ingen ana vad som försiggår i våra liv. Det finns inga tecken och mänskligheten reagerar med frågor och undrande blickar. Det är när det är för mycket folk omkring dig och då kan du inte hantera situationen. Då reagerar du med utbrott och med att puffas.
Det är inte alltid lätt att förklara om vi ska gå av en spårvagn med massor av folk. Människor tittar på dig och ger mig som mamma sura blickar. Jag tittar bort och orkar inte bry mig. Låt dem titta och säga dumma kommentarer. Vi försöker undvika dessa moment i livet, men i bland måste man ju hamna i de sitserna. Det går inte alltid att kunna vara flexibel. I mitt inre regnar det då dessa situationer uppstår, men utåt sett så axlar jag en mantel av obryddhet.
Ingen kan ana vad som försiggår i mitt inre emellanåt. Stark förtvivlan. Ledsamhet. Negativa tankar och jag vill ge upp. Jag vill i bland vara en vanlig mamma med ett normalt barn. Nu är det ju inte så och jag måste bara acceptera och finna mig i min livssituation. Drömma kan jag göra, men realiteten gör sig alltid påmind. Jag drar mig tillbaka, bryter i hop ett tag, gråter och landar. Sedan kommer jag tillbaka med kraft jag måste hitta någonstans på vägen.
Valet finns inte. Det är i mitt fokus att försöka göra det bästa av läget. Det kommer dagar av nedstämdhet och dagar med flow. Det är vid det sistnämnda jag tankar bränsle och laddar. Någonstans inom mig så finns gnistan och jag kämpar. Tur är att jag är en fighter av naturen och jag ger aldrig upp.
Det är inte alltid lätt att förklara om vi ska gå av en spårvagn med massor av folk. Människor tittar på dig och ger mig som mamma sura blickar. Jag tittar bort och orkar inte bry mig. Låt dem titta och säga dumma kommentarer. Vi försöker undvika dessa moment i livet, men i bland måste man ju hamna i de sitserna. Det går inte alltid att kunna vara flexibel. I mitt inre regnar det då dessa situationer uppstår, men utåt sett så axlar jag en mantel av obryddhet.
Ingen kan ana vad som försiggår i mitt inre emellanåt. Stark förtvivlan. Ledsamhet. Negativa tankar och jag vill ge upp. Jag vill i bland vara en vanlig mamma med ett normalt barn. Nu är det ju inte så och jag måste bara acceptera och finna mig i min livssituation. Drömma kan jag göra, men realiteten gör sig alltid påmind. Jag drar mig tillbaka, bryter i hop ett tag, gråter och landar. Sedan kommer jag tillbaka med kraft jag måste hitta någonstans på vägen.
Valet finns inte. Det är i mitt fokus att försöka göra det bästa av läget. Det kommer dagar av nedstämdhet och dagar med flow. Det är vid det sistnämnda jag tankar bränsle och laddar. Någonstans inom mig så finns gnistan och jag kämpar. Tur är att jag är en fighter av naturen och jag ger aldrig upp.
